VI

VI är en långfilm av Mani Maserrat. En film om destruktiv kärlek, men Anna Åström och Gustav Skarsgård i huvudrollerna. Den filmen kommer ha premiär i april, och jag vet redan nu precis vad som kommer hända i den, vad som kommer sägas, hur den kommer sluta. Men var inte orolig, jag kommer inte spoila någonting. Och hur kan jag veta allt det här, ja faktum är att jag läst manuset, men också för att jag varit med och jobbat under inspelningen. Jag jobbade som DIT och loggare, med uppgift att tömma materialet från minneskorten, kontrollera att alla tagningar gick att titta igenom, säkerhetskopiera, och konvertera och leverera till klipparen. Så jag har sett alla filmens tagningar, två gånger till och med eftersom jag var tvungen att kontrollera säkerhetskopian. 

Jag tänker inte skriva så mycket här om filmen, eller recensera den. Utan skriva mer om hur det var att jobba med den.

Den spelades in i maj förra året. Budgeten var liten, så liten så alla inklusive skådespelarna gick med på att få sin lön när filmen blir klar, OM Mani lyckas hitta någon finansiär. En gång tidigare har jag jobbat på en långfilm, Lassemajas Detektivbrå Skuggor över Valleby hette den filmen och den har heller inte haft premiär än. Då var det SF som producerade och finansierade den. Det blir rätt lätt så att man jämför de båda inspelningarna med varandra, vilken var bäst?

Ja arbetsförhållandena, i Lassemaja filmen spelade vi in den i en studio, mot greenscreen, hela, vara instängd i ett grönt rum i en månad, när du kommer dit är det mörkt ute och när du åker hem likaså (spelades in i januari förra året) såg inte dagsljus på en månad kändes det som. Det kändes kanske inte helt hundra. I Manis film var det ingen studio, utan vi var mest i en lägenhet. Jag satt mest i ett litet rum, datorn mot ett fönster ut mot korsningen Götgatan Ringvägen vid Skanstull. Jag delade rummet med kostym och smink. Det var trångt men jag hade oftast sällskap och det blev en liten egen gemenskap därinne. Visst det var trångt och varmt och inte alltid så kul, men oftast var det faktiskt helt okej.

Regissörerna då? De som ledde projektet? Ja det här känns lite sådär att skriva om, snart kommer det bli klart varför. Jag börjar med Mani, i mina ögon var han en bra regissör, gjorde aldrig skillnad på skådespelar, sig själv eller teamare. Nu satt jag mest inne i mitt rum och han var där scenen spelades in, så jag hade kanske inte så mycket kontakt med han när vi jobbade, men då jag hade det upplevde jag den aldrig som något problem. Walter Sönderlund som regisserade Lassemaja filmen var lite annorlunda. Där kunde man få lite pikar som ibland kanske var bifogade men inte alltid enligt mig. Han kunde vara lite onödigt hård mot han som spelade Lasse, Lukas som bara var i 10års åldern. Jag reagerade eftersom jag tyckte att han borde ha mer tålamod när han regisserade barn. Men han kunde också skämta mycket och vara väldigt rolig. Det som kändes sådär är pga att Walter i slutet av förra året gick bort av sjukdom. Så med andra ord när jag skriver negativt om honom skriver jag negativt om en död man. Och det känns olustigt.

Teamet då? Ja i Lassemaja filmen var det två läger kan man säga, de äldre gänget som dels hade de tyngre positionerna, och sen de yngre som hade den andra, och jag tillhörde. Så jag upplevde det hade de äldre mycket erfarenhet, av olika skådespelare och filmproduktioner, vilket de tyckte om att berätta, och lite på så sätt att man själv kände sig nedtryckt och inte skulle tro man kunde så mycket. De yngre var det annat med, de fanns givetvis de som jobbat på ett gäng grejer, men de talade på ett annat sätt. I VI fanns det nästan bara yngre personer, med blandad mäng erfarenhet. Jag upplevde aldrig det som någon nånsin hade problem med någon. Det fanns äldre också, men de var få och verkade mest tycka det var roligt att jobba med många yngre personer.

Så överlag var det bättre att jobba på VI än på Lassemaja. Att Vi funkade bra kanske berodde på att eftersom alla just då jobbade gratis och var benägna att det skulle bli bra, eftersom annars skulle de inte få några pengar. På Lassemaja fick man ju pengarna direkt, och skulle det inte bli någon film skulle jag ändå ha mina pengar. Fast det är väl samtidigt det som den inspelningen tar hem ett poäng jämfört med VI, där har jag fortfarande inte fått några pengar. Men jag tror de kommer komma, jag har på papper hur mycket jag ska få, filmen har ju en finansiär. Men jag tror det kommer dröja ett tag till, kanske tills filmen spelat in lite pengar och  då blir det en glad bonus. 

Annonser

The Prestige

Två personer jobbar åt en trollkarl i London under 1800-talet. Den ena personen spelas av Hugh Jackman och den andra av Christian Bale. Jackmans fru jobbar också där. Under ett trolleritrick där hon blir knuten och ska sänkas mer i en vattentank, lyckas hon inte få upp knutarna runt händerna och där med drunknar. Jackman blir förkrossad både över att mist sin fru och på Bale som knutit knutarna runt hennes händer. De båda delar på sig och börjar ha egna shower. Men så fort den ena gör succé är den andra där och förstör det. Rivaliteten trappas bara upp och blir värre och värre. 

Utöver Jackman och Bale finns det flera skådespelare som gör sitt för att filmen ska bära, Michael Cane som är en slags ingenjör som jobbar åt Jackman, Scarlett Johansson som först är Jackmans assistent och älskarinna men sen byter sida till läger Bale, Andy Serkis är assistenten till uppfinnaren Tessla (Serkis som kanske annars är mest känd för att spela Gollum i Sagan om Ringen filmerna), och vem spelar Tessla om inte David Bowie. Alla gör enligt mig bra ifrån sig, men jag känner att jag mest vill gå in på Bowies prestation. Jag vet att han gjort fler filmer än den här, men jag har inte sett någon av de, därför vet jag egentligen inte hur bra han är framför kameran. Tessla gör han till en stel och korrekt person, vilket han gör bra. Men det är kanske inte den rollen som är så svår att göra, därav tycker jag mig inte kunna avgöra om han är en bra skådis. 

Filmen i sig är bra, riktigt bra. Gillar man som jag vändningar ska man se den här. Har du inte sett den förut, kan du omöjligt veta exakt hur den slutar. Sånt gillar jag. Alltså det är vändnigar hela tiden, ända in i det sista. Vad kan man annat säga än, bra. Filmen kom 2006 och fick två Oscarsnomineringar, för bästa art director och bästa foto, men jag tror den tyvärr inte kammade hem nåt av priserna. Sånt händer också, bara rycka upp sig och gå vidare.

BildPrestige, Hugh Jackman, Christian Bale, Tessla, David Bowie 

 

 

Gomorra

I den här filmen får man följa några öden som på olika sätt berös av Camorrans styrning av Neapel där de lever. Det är en trött skräddare, en högutbildad kille, en liten grabb som vill bli en av Camorrans medlemmar, två tonåringar som vill ta över hela faderuttan och själva styra och ställa.

Roberto Saviano som har skrivit boken som filmen är baserad på, har jag för mig har haft något finger i den riktiga Camorrans värld, men som se backade ur och skrev sin bok istället för han tyckte världen behövde höra vad han hade att säga. När han lättade på sitt hjärta ville Camorran lätta på det ännu mer, genom att ta ut de och slänga till hundarna. Roberto blev alltså dödshotad och lever nu mera på okänd ort med livvakter runt sig. Min fråga, var det värt det? 

Jag har inte läst boken, alltså bara sätt filmen. Jag vill gärna innan jag går djupare på vad jag tycker om filmen upplysa att jag inte sett så mycket moderna italienska filmer, eller äldre för den delen heller, därmed inte alls är bekant med landets bildspråk och inte vet om det bara används i den här filmen eller överlag.

Jag tycker filmen är ett jäkla sömnpiller. Det långsamma berättandet är lite för långsamt för mig. Bildspråket känns dock väldigt realistiskt. Med det menar jag att det känns väldigt äkta, nästan lite dokumentärt. Fast samtidigt tror jag det också bidrar till att jag tycker den är tråkig.  Sen tycker det finns en del saker som faller oförklarat som jag väcker frågetecken hos mig. Ett exempel, de två tonåringarna hittar lite vapen. De står på en tom strand och skjuter hej vilt och tycker de är coola. Inget konstigt där tycker jag. Om jag hittade vapen och OM jag skulle bestämma mig för att behålla det, nog fan skulle jag också panga lite med det. Men det jag inte fattar är varför de två bara står i kalsongerna. Det irriterar mig. Hur kommer det sig att de tyckte de var en bra idé? Är det någon fetish de har som jag inte förstår? Blir de så exalterade av att skjuta så tänkte passa på att skaffa sig skjut samtidigt? Med varandra? Isf krockar de lite med att de går på strippklubb och vore de bi så borde det göra betydligt tydligare. 

Det var en av sakerna som irriterar mig, det finns fler men de blir för mycket text för gå igenom alla här. Men kanske är det så att om man har lite mer kunskaper så faller bitarna på plats bättre. Men som filmskapare att kräva det, då är du ute på lite djupt vatten och får lite skylla dig själv om såna som jag inte fattar varför alla jublar åt din film. 

Filmen vann priser 2008 i Cannes och Eurpoean Film Awards. Tyvärr, för mig är det här ett skolexempel på film som filmrecensenter och andra förstå-sig-påare gillar men som den breda massan inte gör. Och som spär på den förekommande åsikten hos breda massan att filmer som filmrecensenter gillar inte är bra. En tråkig åsikt tycker jag men som tyvärr, är recensenternas fel och det är bara de som lider av det.

Bild

Il Buono Il Brutto Il Cattivo

Il Buono Il Brutto Il Cattivo eller The Good The Bad And The Ugly, eller Den gode Den onde Den fule, e en riktig toppen rulle!

Det är en sk. spagetti-western. Varför kallas de spagetti-western? Jo, de filmerna var lite lågbudget filmer som regisserades av en italienare, och på tiden det begav sig sågs det ner lite på de filmerna, och därför behövdes det ett samlingsnamn för de western filmerna. Oftast var filmerna också inspelade i Spanien eller Nordafrika. De var förekommande att lokalbefolkningen hoppade in som mexikanare i filmerna, oftast kunde de inte engelska och blev då dubbade, en billig lösning. Oftast var det en av tre personer som hade något med filmen att göra i dessa filmer, och i vissa fall alla tre.Det här är en sån film. De tre personerna var Sergio Leone, Ennio Morricone och Clint Eastwood.

Filmen handlar om tre stycken tjommar, Angel Eye, Tuco och Blondie. De tre konkurrerar och tävlar om att hitta en nedgrävd skatt på en militär kyrkogård. Problemet är bara att samtidigt som de gärna skulle döda varandra, så behöver de varandra, för, Tuco är den enda som vet vad kyrkogården heter och Blondie den enda som vet vad det står på graven. Angel Eye vet bara om skatten, men efter en tortyr avslöjar Tuco namnet på kyrkogården för Angel Eye. Men båda behöver Blondie. Undertiden så dundrar inbördeskriget i USA, och färden går mellan fångläger och stridsfronten innan de tre drabbas samman i en mästerlig duell på kyrkogården.

Den här filmen är bra. Leones bildspråk med mycket närbilder, stundtals långa sekvenser för att bygga upp spänningen är så jäkla bra. Och till det Morricones musik. Den passar så jäkla bra. Ennio som egentligen är lite åt orkesterfacket, sa när han fick Polarpriset att han när han skulle göra soundtracken till Leones filmer knappt fick någon budget och därför fick vara väldigt påhittig och ibland använda andra saker än instrument som lät. Alla låtarna som han gjorde till den här filmen är grymt bra. Inte vara titellåten, som är klassisk, utan bla också The Ecstasy Of Gold som spelas när Tuco springer runt på kyrkogården och letar efter rätt grav. Mästerligt!

Angel Eye är allt annat än en ängel. Han är il Cattivo, den onde. Med sina rävögon är han både listig och slug, och har hårdhänta metoder att få sin vilja igenom. Han dödar mot betalning, han är likgiltig mot vem han fått betalt att döda, även om det är gamla uppdragsgivare. Angel Eye spelas av Lee Van Cleef. Lee Van började sin yrkeskarriär som revisor, men sen kom ett krig där han deltog och efter det halkade han in på teaterns bana. Han fick sin första roll i High Noon, eller Sheriffen som den hette på svenska. Och det är inte dåligt, eftersom den filmen har jag hört konkurrerar men den gode den onde den fule om att vara den bästa westenfilmen. Ett par år innan han var med i den här filmen, så var han med i För några få dollar mer. Den gjordes också av Leone, musik av Morricone och Clintan var med här med, dessutom var den filmen den andra filmen i den sk Dollartrilogin, där den första hette För en handfull dollar, och den sista filmen är…Den gode den onde den fule. Lee Van kilade vidare efter en hjärtattack 1989, 64 år gammal.

Tuco, är kriminell som har flera prisjägare efter sig. Hans meritlista är lång med bland annat mord, våldtäkt och bigami. Han har inte alltid turen på sin sida, oftast tvärtom men klarar sig ändå mot prisjägarna. Han är il Brutto, den fule. När jag var liten trodde jag kan kallades det för han helt enkelt var ful, och visst han är ingen skönhet, men hans är en riktig kappvändare av rank och en stor egoist. Vilken antagligen är orsaken till smeknamnet. Han spelas av Eli Wallace. Eli var också med och fajtades under kriget och sen blev det teater. Han var så bra på teaterscenen att han ansågs under 50talet som en av USAs främsta teaterskådisar. Efter den här filmen tog det ett tag innan Eli och Clint skulle samarbeta igen, 2002, då fick Eli spela sig själv i Clints film Mystic River. Annars så har han på senare tiden synts i Wall Street Money Never Sleeps. Eli fortsätter och trampa runt och nu i december så fyllde han 97.

Blondie, är Il Buono, den gode. Men det där med god kan man ju diskutera. En uträkning jag gjorde för några år sen kom jag fram till att han var den som sköt flest personer med hästlängder i den här filmen. Men o andra sidan så visar han barmhärtighet flera gånger och skonar Tucos liv flera gånger. Blondie är smart, han vet att de andra två behöver honom, och samarbetar hellre med Tuco som han har lättare att kontrollera än Angel Eye. Blondie är en prisjägare, som låter andra göra grovjobbet och när andra prisjägare hittat en bov så snor Blondie boven från de och hämtar hem belöningen. Hans sluga taktik slutar inte där, nej, är boven dödsdömd och döms till hängning, räddar Blondie boven och hjälper honom att fly för att senare överlämna boven till sheriffen igen. På så sätt får han belöningen flera gånger för samma bov. Det var så han träffade Tuco. Blondie spelas av Clint Eastwood. Clintan behövs ju kanske inte någon större presentation, speciellt inte om du läst mina tidigare recensioner. Egentligen heter han Clinton Jr. Han är den av de tre som är yngst, 82 år(ja, Lee Van är ju inte i livet men han föddes efter Tuco och fem år innan Clintan). Han började sin karriär som barpianist och faktum är att han släppt några singlar och en skiva. Trotts sin ålder så har han sagt att han aldrig jobbat så mycket som nu, så tyckte han 2008 att det fick räcka med att stå framför kameran Gran Turino fick vara den sista filmen där han skådespelade. Men det innebär ju inte att han slutade göra filmer, nä sen dess har han gjort minst en film varje år.

Lite kuriosa:

1:De tre personerna presenteras i filmen Angel Eye som de the bad osv. Först Eli sen Lee Van och sist Clinton Jr. Det roliga är att det inte är den ordningen som de kommer i titeln, som är den omvända ordningen. Den engelska titeln. Den italienska titeln är ordningen den gode den fule den onde. Eller dålige som jag fick fram när jag körde translate via google.

2: Det finns en koreansfilm som heter the good the bad and the weird. Också en western fast koreansk. Helt okej och stundtals då och då flirtar med orginalfilmen. Har för mig att handlingen är snarlik också.

 

 

Hamilton -men inte om det gäller din dotter

Jag har sett den andra Hamilton filmen med Persbrandt. Eller jag har sett den första också, men den tänkte jag inte skriva om här så mycket.

Filmen börjar med att en tjomme har planerat ett attentat mot en viktig snubbe som är på besök i Stockholm. Men attentatet blir avbrutet av säpo och Hamilton på ett hörn. Men tjommen blir butter och kidnappar då säpo chefens dotter, som råkar vara gudbarn åt Hamilton. Han skiter i allt och ska hämta hem henne, och på ett hörn så är en amerikan med på ett hörn och är lite osympatisk.

Filmen har ett högt tempo. Ett lite för högt tempo tycker jag. Ibland känns det som handlingen stressar vidare mot nästa händelse. Det här ska väl vara ett försök till svenskt action, och då tycker jag det är helt okej att jämnföra med om det vore en amerikansk action. Då skulle handlingen från början till slut inte vara spikrak. Utan dumdra in i lite återvändsgränder, ta lite omvägar. Men inte den här filmen. Här är det en nästan in spikrak färd i handlingen. Vilket är lite tråkigt. Och förutsägbart.

Många filmer kör ju på det spåret att visa en liten snutt i början av filmen vad som kommer hända senare i filmen, för att bygga upp lite spänning. Det gör de i den här filmen. Oftast finns det någon mening med det. Jag ser inte den meningen här. När den scenen kommer som det är flash back på, är scenen totalt onödig för handlingen. Man skulle kunna likna det med att man får en trisslott där man vet att det är vinst. Man hoppas på högsta vinst. Man får inte högsta vinst men inte heller 25kr så man kan skaffa ny lott, utan en ny vinst som nyss införts på 5kr så du inte ens har råd med en ny lott.

Jag tycker den här filmen är sämre än den förra. Men den är inte totalt värdelös, utan mer av den typen av film som lämnar en helt opåverkad.

Bild

Djävul i en blå klänning

Easy är en svart man som under 40-talets slut ofrivilligt blivit befriad sitt jobb. När han sitter på sin väns krog o funderar vad hans nästa steg ska bli dyker en lustig typ upp o erbjuder han jobb. I LA där de befinner sig så står staden inför ett borgmästar val, och en av kandidaternas flickvän har försvunnit. Inte försvunnit som att bli kindnappad utan förvunnit som att rymma. Kandidaten blev så förtvinlad så han drog sig ur valet, och ska nu ha anlitat den lustiga tjommen att hitta henne. Men ftersom hon i sin tur har förkärlek för svarta och gillar att hänga runt i de svartas områden, ärdet mer lämpligt tycker den lustiga tjommen att Easy som är svart o kan röra sig obehindrat i de områdena, letar efter henne. Och det gör han. 

I rollen som Easy syns ingen mindre än Denzel Washington. Och det gör han väl okej. Nu är jag personligen ingen jätte favorit av han, visst han är välingen dålig skådis, han har gjort en del bra filmer. Men jag tyckerhan bara är okej och inget annat. I rollen som den lustiga tjommen, som senare kanske inte är så lustig, syns en filur som jag inte vet vad han heter. Men jag kan säga så mycket som att han är med i HEAT också, och där spelar han en i De Niros gäng, inte Val Kilmer utan den andra. Sen har Easy en gammal bekant som dyker upp i filmen. Han kallas Mouse och spelas av Don Cheadle. Det jag skulle tippa på att han gjort tidigare som han är mest känd för är sin roll i Oceans Eleven och de båda uppföljarna. Där spelar han bombexperten. Han har dykt upp i lite filmer här och där och jag har tyckt han gjort det bra, likaså gör han det här. Men det som är lite ovanligt är att här spelar han en roll som iaf jag inte sett han göra tidigare. En våldsam, impulsiv lite dum karaktär, han gör det som sagt bra men jag vet inte om det passar honom fullt ut. 

Filmen i stort är väl okej. Den har en del vändningar och tar oväntade spår. Men tempot går lite på halvfart och gör att det känns som den aldrig kommer igång helt. Ingen kioskvältare, lite ljumen deckre/kriminal film. men det finns en liten detalj som jag tycker lyfter den lite. Det är trädtjuven. Trädtjuven är en gubbe som springer runt med sin skottkärra och vill såga ner de träd som Easy har på sin tomt, och sågar ner även grannens träd. En karaktär som inte tillför handlingen ett smack. Men som ändå ger ett kul inslag. 

 

Bild

Convoy

På 70-talet någon gång gjordes en låt i country-western stuk av C.W. McCall. Den låten hörde en snubbe som hette Sam Peckinpah. Och han måste ha gillat den. För några år efter kom han på idéen, let’s do a movie based on that song! Och så blev det, och titeln blev den samma som låten, Convoy.

Bild

I filmen får man se Martin ”Rubber Duck/Duck” Penwald, en lastbilförare, möter gammal bekant Bobby ”Love Machine/Pig Pen” och ”Spider Mick”. De både kör också lastbil. De tre blir stoppade i en fart kontroll av en koruppt sheriff Lyle ”Dirty-Lyle” Wallace. Lyle och Rubber Duck har träffats förut, det var nämligen Lyle som skrev Rubber Duck första bot och han har svurit på att han också ska skriva den sista. Efter mötet åker de tre chaufförerna till en dinner och efter kommer Lyle. Det slutar i ett slagsmål och Rubber Duck och sina kompisar flyr och nu ansluter fler chaufförer som också varit inblandade i slagsmålet. Det följer en stor jakt och fler och fler poliser blir inblandade och fler och fler chaufförer som har hört vad som händer ansluter till Rubber Ducks långa följe. 

Rubber Duck spelas av den gamla singer n songwriter/countrysångaren Kris Kristofferson. Han gör enligt mig det riktigt bra som den ofrivillige ledaren, som egentligen bara försöker komma undan. Hans högre hand, Love Machine som han vill kalla sig men fått smeknamnet Pig Pen eftersom han kör grisar, spelas av Burt Young. Han har jag inte sett så mycket annat med. Vet att han är med i Rocky filmerna, och har för mig att han dyker upp i ett avsnitt av Sopranos, där han spelar Bobbys farsa. Tror jag. Sen har vi Dirty-Lyle, Ernst Borgnine spelar han. Han gör det bra, han verkar skita i allt bara han får fast Rubber Duck. Och Ernst passar bra som the bad guy, riktigt bra. Sen har vi Ali MacGraw. Hon är också med. Hon liftar med Rubber Duck och är i början lite butter och tycker att Rubber Duck & co:s påhitt är mest dumma, men sen verkar hon ändra sig och bli betuttad i gummiankan. Ali passar bra i rollen. Jag har inte sett så mycket mer med henne, vet att hon spelade in en annan film som jag tror hette Getaway, med Steve McQuinn. Hon var även tillsammans med han, dock vet jag inte om det var samtidigt som någon av de två filmerna gjordes eller när Steve dog. Men det verkar iaf som hon tröttnade efter de två filmerna och drog sig tillbaka sen.

Det här är en klassiker och jag vet att den är väldigt populär i vissa kretsar, mycket lastbilsförare bla. Men jag vet också att det finns en tjomme som gillar filmen så mycket så han inte bara klär ut sig till Rubber Duck, dessutom köpare han en Mack lastbil och bygger om den så den ser precis ut som den som kör i filmen. Jag har sett både han och lastbilen ett par gånger. Men gillar man 70tals filmer   och även western tror jag man kommer gilla den här med, trots att det inte är en western.

Kuriosa: Ernst Borgnine kilade ju vidare för inte så länge sen. Jag vet att han var rätt gammal, 90 någonting. I en intervju för flera år sen, när han levde fick han frågan hur det kommer sig att han lyckats leva så pass länge. Ernst svarade helt enkelt att de måste bero på att han onanerar så jäkla mycket.